Saras blogg

Har ju lovat skriva om min förlossning,känns som att det var i går fast det nu snart är 4 månader sen. Kommer ihåg allt in i minsta detalj,men jag kan ju int skriva upp exakt allt som hände då få man sitta o skriva här tills i morrn ;-)

Ja min lilla gumma ploppade ju ut den 15:e februari,jag var beräknad till den 9 så jag gick en vecka över tiden,gissa om jag var nå less på slutet. Hade haft värkar från och till i en veckas tid från det att hon föddes,uj va ont jag hade. Var in en gång på dagen till förlossningen för att få en sovdos natten till den 10:e..hade inte sovit många nätter. Men så natten till den 15:e stod jag inte ut längre...min pojkvän skulle börja sitt jobb kl 06.00 så jag åkte samtidigt ut med han till sjukan eftersom hans jobb ligger åt samma håll. Han åkte och jobbade medans jag då ensam med värkar som hette duga gick den lååånga vägen från  akuten genom korridorer och enstaka hissar,innan jag då äntligen kom fram till förlossningen...detta kändes som en evighet att komma fram till. Trodde jag skulle avlida.

Nå jag fick en sal där det tog ctg,blodtryck och allt va det nu heter,hade väldigt oregelbundna värkar. De gjorde då en koll för att se hur mkt jag var öppen,och jag hade öppnats hela 8 cm...så det var bara ringa till min pojkvän och säga att snart är det dags för bebisen att komma ut,du borde nog komma hit nu. Tiden gick och jag väntade på att han skulle dyka upp. Och nu vart man ganska så nervös...ja i dag ska jag få träffa min lilla bebis shit!! tänkte jag.

De frågade om jag ville lägga mig i badet en stund- ja sa jag-det kan jag gärna göra. Och så skönt det var ligga där,helt underbart. Låg säkert där i 1,5 timme. Ringde till min föräldrar o berättade va som pågick,somnade säkert till en stund också. Sen ville de ha upp mig. De sa att vi kan nog inte vänta längre vi får ta och sätta igång dig eftersom du har så oregelbundna värkar. Hade som ingen annat val.

Väntade frenetiskt på att min pojkvän skulle dyka upp..men han syntes inte till än.

Efter det att jag fått dropp tog det inte länge så var det en helt annan karaktär på värkarna,kändes precis som att man höll på skita ner sig och jag skrek...jag måste gå och baja och då kom den andra sköterskan in fort som tusan efter att hon blivit inkallad till rummet. Jag änvände knappt nåt smärtstillande,kanske 3 andetag i lustgas masken eftersom jag har kräkfobi ville jag inte använda den för mkt,jag härdade ut. Jag andades o flåsade som en galning. De sa att när vi säger att du inte ska krysta så så ska du inte göra det,jag bara VA hur fan ska jag då göra?! Kommer aldrig gå,men det gick ju.

Hade ju både en student och en barnmorska vid min sida och det var värdefullt,kan inte tacka dom nog för de arbete dom gjorde. De höll mig i handen,baddade mig i pannan,gav mig saft att dricka o sv. Kom i af inte ihåg hur många kryst värkar det tog innan hon var ute,men jag kom i håg att dom sa: Sara titta nu mellan dina ben så kan du se lite av huvudet med lite hår på som sticker ut,jag kollade lite snabbt bara så där.Vet att de pratade lite med mig o sa en massa saker men kom int ihåg vad för man var så himla slut o trött efter allt krystande.

Men vilken lättnad det var när hon väl var ute och låg där på magen,min lilla ängel. Röd och hal som en ål. Var även jag som fick klippa navelsträngen :-P
09.56 såg hon världens ljus för första gången.

Min pojkvän hade ju då inte fått tag på nån ersättare på sitt jobb,han dök inte upp förrän strax före elva...så han missade hela förlossnigen,känns ju såklart lite tråkigt för det är ju ett minne för livet nåt som man aldrig glömmer. Och vårat gemensamma barn kom till världen då.Men men det går inte att göra nåt åt nu.
Man hade ju turen att ha så underbara o trevliga barnmorskor som hjälpte och pushade mig in i det sista.

Kommer ju aldrig glömma detta,vilken upplevelse. Vet i af att jag vill mot all förmodan ha fler barn i framtiden. Vad min pojkvän säger om det är det väl lite blandad känslor om just nu. Men nu är det ju bara full koncentration på lillan,framtiden kommer ju sen.
Ut kom ju världens finaste lilla tjej. Vägde 2930 och var 49,5 cm lång.

Nu är vi en liten familj och jag älskar dom mest av allt på hela jorden .

Man går ju och funderar mkt på förlossnigen om hur den var o så,jag gillade den tiden av att vara där på bb,och att vara gravid. Svårt säga varför men det var som speciellt på nå sätt,ja ni som fött barn vet nog kanske vad jag menar .
Saknar också att ha magen,man kände sig så stolt och kvinnlig,visa det vi har skapat tillsammans så att säga.

Man har även tänkt att - Fan jag skulle vilja  bli barnmorska,mitt nya drömyrke. Tänk att varje dag få föda fram små söta barn till världen,få se alla lyckliga föräldrar ja hela den där gemenskapen det blir som en hel stor familj. Men då är den utbildningen 4 år tror jag att det var och man är ju ingen skolmänniska med inget läshuvud öh t. Dessutom viss inlärningssvårighet och kort minne så där går det bet :-(

Och nu är gumman redan 3 månader och 2 veckor typ...tiden går så himla fort nu så det är skrämmande. Man får verkligen ta vara på tiden nu när hon är liten. Snart är hon en stor tjej som kan gå,prata,äta själv ....ja allt det där. Såg en liten film snutt som R spelade in när vi låg på bb,tror hon var 1 dag gammal...gud så lite hon var,jag blev nästan lite tårögd då jag såg det. Mammas lilla pluttis har vuxit en del sen dess om man säger så ♥

Att föda barn var nog lite som jag hade tänkt mig innan,det gjorde ju ont som fan fast en härlig och speciell upplevelse nåt man aldrig glömmer,funderar mycket på det hur det var och så...mm jag är en sån som funderar väldigt mycke,kanske jag uppfattas som lite konstig i vissa ögon vad vet jag :-) Men jag är väldigt stolt över mig själv att jag klarade av att föda barn,fick även mycke beröm av barnmorskorna att jag var så duktig när jag nu knappt använde nå smärstillande. En duktig mamma hade de skrivit,sånt gör mig glad :-)